Ligger här och funderar väldigt mycket just nu. Och det som poppade upp i huvudet var ju såklart kärlek och hur beroende man blir av sin partner till slut. Ständig kontakt, samtal, ses ofta osv osv. Ja, listan kan vara lång beroende på vad för sorts förhållande man har. Jag har kommit på mig själv, jag är för borende av min partner, visst är det gulligt att man vill umgås, ha kontakt osv. Men man  måste också ha ett liv utanför det förhållandet. Och den biten har jag tyvärr tappat. 

Spela handboll, träna hela veckorna, match helger och sedan åka till sin partnet (har långdistansförhållande), det blir svårt att klämma in något annat än just det - förhållandet, handbollen och skolan. Men det är något jag märkt nu när vi inte ska ha kontakt, att det är jobbigt. Man är så van vid att ha den personen så nära, kontaktbar hela tiden, när det helt plötsligt inte är så blir man helt förstörd och vill få tag på personen exakt hela tiden.

Jag har besämt mig nu, ska skaffa mig ett riktigt liv utanför mitt förhållande, ta upp gammal vänskap som jag själv förstört. Ska även ta och försöka klämma in en resa till en vän som jag tycker väldigt mycket om men som dock inte bor i samma stad som jag gör. Nästa helg är jag träningsledig, då ska jag åka och hälsa på en vän och inte min partner.

Kärleken gör en blind ibland, för blind för att se allt annat runt omkring som är så himla viktiga! Vänner är de finaste man har i livet, ta hand om dom. För det har inte jag gjort.