Satt och prata med mamma idag om det som hände igår och lite så.. Hon tycker jag borde berätta för alla att jag har klaustrofobi och att jag ska berätta hur man ska hantera mig då. Men grejen är den, jag vet inte själv hur man ska hantera det?

För 4 år sedan var jag i Göteborg och spelade Gothia cup för första gången. Efter att vi varit ute en kväll, på Gothia discot, tog vi sista spårvagnen hem och det var äckligt mycket folk. Jag blev nedtryckt på golvet, och fick halvsitta där. Man kunde inte röra sig en mm. Och såg hur rutorna blev immiga. Jag började känna en äcklig känsla i hela kroppen. Jag kände att jag inte fick luft och därför började jag hyperventilera och började bli yr och illamående. När vi väl gick ur spårvagnen fortsätte jag hyperventilera och höll på så i ungefär 1,5 timme. Röda korset fick ta hand om mig och mamma åkte från andra sidan Göteborg för att lunga ner mig. Jag höll på att svimma vid flera tillfällen under den 1,5 timmen. Det var mitt första klaustrofobi "anfall".. Och efter det har de hänt flera saker.

Jag satte mig på bussen som skulle ta mig från Denise in till Strängnäs. Jag fick panik och mådde äckligt illa och huvudet snurrade. När jag kom fram fick jag lägga mig ner ett bra tag innan jag kunde ställa mig upp igen. Grejen var den att det var bara jag och en till i hela bussen.

Jag åkte bil hem från sörmlandsträning tror jag det var. Det var full bil och jag satt i baksätet i mitten. Jag fick panik, som vanligt. Det var trångt, full bil. Jag började må illa och yr och hela den delen. Kände att jag inte kunde andas. Stannade och jag spydde för att jag mådde så dåligt..

Och igår var de samma sak igen. Fick panik och när jag kom hem spydde jag. Inte för alkoholen, för jag har iprincip nykter när jag väl var hemma.

Jag har varit med om några mindre anfall, då jag börjat hyperventilerat för någon minut. Men de har fått över. Känslan av panik får ibland. Jag har aldrig riktigt berättat för alla hur de ligger till och jag vet inte hur jag ska hantera mina paniker heller. Utan, det är nästan bara att ta mig därifrån och köra mig hem. För när jag känner att jag är trygg, vilket vill säga - hemma eller med mamma eller pappa, då lugnar jag ner mig direkt.

Så ligger de till. Klaustrofobi. Och många undrar kanske nu, hur fan kan hon vara på krogen? Det har gått rätt bra, tills igår faktiskt. Jag kan inte förklara mig varför jag får de ibland bara.. utan det är så det är bara.